WGT 2018

Om ni ännu inte besökt WGT, Wave-Gotik-Treffen, i Leipzig så har ni missat nåt. Det speciella med denna festival är inte bara att utbudet av musik är enormt stort och pågår på många scener, utan att hela staden är involverad och bjuder på många andra kulturella events, som föreläsningar, litteraturuppläsningar, utställningar och annat som gärna har anknytning till döden, även orgelkonserter i kyrkorna och till och med opera. Det är en hel livsstil som firas och hela staden är full av svartklädda människor i alla åldrar och med olika inriktningar. Många är romantiska gotare, viktorianer, andra visar sin BDSM-läggning genom att gå i koppel, det finns cybergotare och en garden variety av olika synthare och industrityper.

101 band har hittills bokats till årets festival 18-21 maj, och jag ser särskilt fram emot Centhron, Dive, Phosgore och Vomito Negro. Särskilt de senare, som jag fram till nu aldrig lyckats se, ett traditionellt men ovanligt stilfullt EBM-band från Belgien.

Annonser

Den eviga frågan om synthens politiska tillhörighet

I senaste Blå måndag togs den upp igen. Helt kort, men ändå. Någon, jag minns inte vem, menade i förbigående att synthen haft en tydlig högerprofil — med både nyliberala och fascistiska anhängare.

Det är en koppling jag som vänster alltid vägrat. Att MUF dansade till Front 242 när det begav sig må vara hänt, men i det stora hela är synthen ändå en väldigt diversifierad rörelse. I flera aspekter. Något jag alltid uppskattat är just att jag aldrig har kunnat ta för givet vad någon tycker. Det finns gråsossar, det finns nyliberaler, det finns traditionell vänster, det finns FI-feminister. Det finns folk i alla åldrar och (tror jag) samhällsskikt.

Nä. Synthare må klä sig som fascister men de är inte fascister. ”Jag är så långt från nazist man kan vara utan att vara hippie”, sade min vän Carsten som tyvärr inte lever längre. Han var vid tillfället klädd i vad som såg väldigt mycket ut som en Hitlerjugenduniform. Men det var sant. Jag har nog aldrig träffat någon som var så långt från nazist man kan vara utan att vara hippie som Carsten. Och jag saknar honom.

Jag har minsann aldrig stött på en högerextrem synthare. Eller vänta… har jag det? Hm, när jag tänker efter… det var alla de där klisterdekalerna när Kraftwerk spelade i Lund… det var den där lilla gruppen män som på en Electric Christmas kallade mig, med mitt då rödfärgade hår och mina för tillfället rätt osynthiga kläder, för Gudrun Schyman och betygade sitt hat — ett hat som var klart starkare än nyliberalers. Och visst har jag stött på främlingsfientlighet. Inte mycket men lite. Synthen är ju också en skrämmande vit genre. Andelen tyskturkar på festivaler som Amphi eller WGT lär vara löjligt liten. Och ärligt talat… det är inte kul att alt-högern har sin egen subgenre fashwave. Då ska vi inte ens börja tala om neofolk, en genre som visserligen inte är synth men ändå hör till familjen. Där har det redan för längesedan ingåtts ett äktenskap med den identitära rörelsen, en del av alt-högern. Patetiskt överspända band som Blood Axis och Von Thronstahl tas tacksamt emot som ”konstnärlig” och lämplig lyssning.

Ja, innan kunde det kanske diskuteras om Death in June var fascister ”på riktigt” eller bara på låtsas. För min del blev det på riktigt när en Flashbacknazist varnade mig att ”All Pigs Must Die” (jag stod med på en lista som pekade ut ”sionistsvin”). Samtidigt visar neofolkscenen med sina förfärliga covers på Joy Divisions ”Walked in line” att tolkning och kontext är viktigt. När Joy Division bildades fanns inte möjligheten att de seriöst skulle anklagas för fascism. Nu försöker alt-högern appropriera dem, och appropriera synthpop. Det betyder inte att det finns ett inherent fel med vare sig synth, ebm eller dyster postpunk, men däremot att det går att använda även fascistiska symboler på subversiva sätt. Man skulle kanske kunna säga att synthare på sätt och vis approprierat åtminstone fascistisk klädstil. Men eventuellt kommer det bli ett problem att klä sig i den klassiska vita skjortan med svart slips nu när Nordiska motståndsrörelsen blir allt synligare i synthuniform. Det beror kanske på hur mycket fascismen brer ut sig.

Traditionella EBM-festivalen Familientreffen i Tyskland skriver på sin hemsida att det inte går att klä sig i Thor Steinar-kläder på festivalen — och därmed har de tagit ställning mot fascism eftersom Thor Steinar är ett klädmärke som signalerar högerextremism. Det är ett välkommet och tydligt tecken på att det verkligen inte finns en normaliserad fascism på synthscenen. Samtidigt visar det ju att det finns något att markera mot. Kanske kommer det att behövas mer av den typen av symbolik framöver för att skilja mellan dem och alla andra. Men det vore ändå en trist inskränkning av ens uttrycksmöjligheter. Jag vill kunna gå klädd i militärbyxor, vit skjorta och svart slips utan problem.

 

 

Konsertetikett

Det har hänt någonting under 2000-talet. Konserter har vid någon tidpunkt börjat inledas i tid. Så har det alltså inte alltid vara utan under förra århundradet fick vi i publiken vänta jävligt länge, inte sällan flera timmar, och man behövde inte precis bry sig om att komma i tid. Jag minns en konsert med Front Line Assembly där vi inte ens släpptes in i konsertlokalen förrän cirka 2 1/2 timme efter utsatt tid. Egentligen behandlades vi ju som skit. Men det var ganska normalt. Och för mig sitter det där fortfarande i: den gamla vanan att alltid komma nån halvtimme efter utsatt tid och sedan slappna av med en öl i baren. Vad händer då? Jo för det första missar man förbandet. För det andra får man en kass plats i publiken. Och som ganska kort kvinna kan jag då ofta helt enkelt inte se vad som händer på scenen.

Det är svårt att lösa den problematiken. Att ha sittande publik passar helt enkelt inte för de flesta av den här typen av icke-klassiska konserter. Man vill dansa lite. I min ungdom var det normalt att tränga sig fram till scenen. Det är det inte längre, utom under sådana konserter som har en mosh pit och sådana kan vara jävligt jobbiga för en ganska kort kvinna utan starka fysiska krafter.

Det var över huvud taget ruffare förr. Folk hade inte öronproppar, vilket lett till att en massa människor har tinnitus. Att tränga sig fram till scenen har ju lett till fullständiga katastrofer på större konserter — Pearl Jam på Roskilde år 2000 blev väl en tragisk vändpunkt. Så på alla sätt är det bättre i dag. Men för många kvinnor, och nu pratar jag egentligen om kvinnor som är kortare än vad jag själv är (jag är ändå runt medellängd), liksom naturligtvis en del män, blir hela konsertupplevelsen en enda lång frustration.

En gång har jag varit med om att bandet på scenen uppmuntrat långa killar i publiken att släppa fram kvinnor längst fram, eftersom vi är kortare. Det var en konsert med Klangstabil, ett band som alltid har tajt förbindelse med publiken. Under en annan konsert med dem försökte jag larva mig längre fram med resultatet att jag fick en armbåge i mellangärdet (av en ganska lång man) — vilket sångaren såg och fördömde från scenen. Klangstabil är mina personliga hjältar. Men vad är sens moralen? Well, att jag borde komma i tid och skaffa mig en bra plats vid scenen vid konserter. Men också att sångaren i Klangstabil har rätt. Långa män borde alltid släppa fram korta personer — oftast kvinnor. Det borde finnas en tradition att området längst fram vid scenen tillhör korta. Det hjälper inte alla men skulle minska den samlade konsertfrustrationen.

Första blogginlägget

Detta är inte en antimalmöblogg. Det är en blogg för alla som kan sin Hocico. Som på ett eller annat sätt identifierar sig som synthare, oavsett ålder. Den kommer, tänker jag, växa fram av sig själv över tid. Med nyheter, reflektioner, tips och bilder.

En självklar plats att börja är Gary Numan. För nästan fyrtio år sedan blev  Numan/Tubeway Army brittisk listetta med Are ‘Friends’ Electric. Ett välsignat ögonblick i tiden då kommersiell framgång och popkonstnärlighet gick hand i hand. Numan spelade låten på konserten i Malmö i lördags; den enda låt som blev en besvikelse. Det fläskiga mellanpartiet peps fram i någon slags miniatyrversion. I övrigt var det en mycket bra konsert — energisk, mycket leenden, både gammalt och nytt. När jag nu som medelålders ser den unge Gary på Youtube kommer jag mest att tänka på de elaka barnen i skräckfilmen The Children. Det fanns naturligtvis de som gjorde sig lustiga över Numan och hans robotimage, men också de som tog till sig sårbarheten i röst och text — Numan the human. I dag ser han i jämförelse nästan ut som hälsan själv, en väderbiten världsomseglare korsad med en expressionistisk rollfigur, Cesare i Dr Caligaris kabinett kanske. Men om den tidiga Numan handlade om framtids-angst så rör sig nu-Numans musik i postapokalypsen. Mörkret är detsamma.

 

I synthhistoriska termer kanske Numan tillsammans med John Foxx ska ses som länken mellan Kraftwerk och Depeche Mode. Mörkt och minimalt, men också pop. Sen kan en ju diskutera huruvuda Depeche ska ses som nåtslags synthpopens fullbordande (jag tycker inte det), men det är ett band som tenderar vara minsta gemensamma nämnare för synthmänniskor. Numan har länge varit tämligen obskyr. Nu kanske det blir annorlunda.