Konsertetikett

Det har hänt någonting under 2000-talet. Konserter har vid någon tidpunkt börjat inledas i tid. Så har det alltså inte alltid vara utan under förra århundradet fick vi i publiken vänta jävligt länge, inte sällan flera timmar, och man behövde inte precis bry sig om att komma i tid. Jag minns en konsert med Front Line Assembly där vi inte ens släpptes in i konsertlokalen förrän cirka 2 1/2 timme efter utsatt tid. Egentligen behandlades vi ju som skit. Men det var ganska normalt. Och för mig sitter det där fortfarande i: den gamla vanan att alltid komma nån halvtimme efter utsatt tid och sedan slappna av med en öl i baren. Vad händer då? Jo för det första missar man förbandet. För det andra får man en kass plats i publiken. Och som ganska kort kvinna kan jag då ofta helt enkelt inte se vad som händer på scenen.

Det är svårt att lösa den problematiken. Att ha sittande publik passar helt enkelt inte för de flesta av den här typen av icke-klassiska konserter. Man vill dansa lite. I min ungdom var det normalt att tränga sig fram till scenen. Det är det inte längre, utom under sådana konserter som har en mosh pit och sådana kan vara jävligt jobbiga för en ganska kort kvinna utan starka fysiska krafter.

Det var över huvud taget ruffare förr. Folk hade inte öronproppar, vilket lett till att en massa människor har tinnitus. Att tränga sig fram till scenen har ju lett till fullständiga katastrofer på större konserter — Pearl Jam på Roskilde år 2000 blev väl en tragisk vändpunkt. Så på alla sätt är det bättre i dag. Men för många kvinnor, och nu pratar jag egentligen om kvinnor som är kortare än vad jag själv är (jag är ändå runt medellängd), liksom naturligtvis en del män, blir hela konsertupplevelsen en enda lång frustration.

En gång har jag varit med om att bandet på scenen uppmuntrat långa killar i publiken att släppa fram kvinnor längst fram, eftersom vi är kortare. Det var en konsert med Klangstabil, ett band som alltid har tajt förbindelse med publiken. Under en annan konsert med dem försökte jag larva mig längre fram med resultatet att jag fick en armbåge i mellangärdet (av en ganska lång man) — vilket sångaren såg och fördömde från scenen. Klangstabil är mina personliga hjältar. Men vad är sens moralen? Well, att jag borde komma i tid och skaffa mig en bra plats vid scenen vid konserter. Men också att sångaren i Klangstabil har rätt. Långa män borde alltid släppa fram korta personer — oftast kvinnor. Det borde finnas en tradition att området längst fram vid scenen tillhör korta. Det hjälper inte alla men skulle minska den samlade konsertfrustrationen.

Annonser

Första blogginlägget

Detta är inte en antimalmöblogg. Det är en blogg för alla som kan sin Hocico. Som på ett eller annat sätt identifierar sig som synthare, oavsett ålder. Den kommer, tänker jag, växa fram av sig själv över tid. Med nyheter, reflektioner, tips och bilder.

En självklar plats att börja är Gary Numan. För nästan fyrtio år sedan blev  Numan/Tubeway Army brittisk listetta med Are ‘Friends’ Electric. Ett välsignat ögonblick i tiden då kommersiell framgång och popkonstnärlighet gick hand i hand. Numan spelade låten på konserten i Malmö i lördags; den enda låt som blev en besvikelse. Det fläskiga mellanpartiet peps fram i någon slags miniatyrversion. I övrigt var det en mycket bra konsert — energisk, mycket leenden, både gammalt och nytt. När jag nu som medelålders ser den unge Gary på Youtube kommer jag mest att tänka på de elaka barnen i skräckfilmen The Children. Det fanns naturligtvis de som gjorde sig lustiga över Numan och hans robotimage, men också de som tog till sig sårbarheten i röst och text — Numan the human. I dag ser han i jämförelse nästan ut som hälsan själv, en väderbiten världsomseglare korsad med en expressionistisk rollfigur, Cesare i Dr Caligaris kabinett kanske. Men om den tidiga Numan handlade om framtids-angst så rör sig nu-Numans musik i postapokalypsen. Mörkret är detsamma.

 

I synthhistoriska termer kanske Numan tillsammans med John Foxx ska ses som länken mellan Kraftwerk och Depeche Mode. Mörkt och minimalt, men också pop. Sen kan en ju diskutera huruvuda Depeche ska ses som nåtslags synthpopens fullbordande (jag tycker inte det), men det är ett band som tenderar vara minsta gemensamma nämnare för synthmänniskor. Numan har länge varit tämligen obskyr. Nu kanske det blir annorlunda.